Nina Gustafsson
Vi lever i ständig förändring. Ibland märks det, ibland inte. Man får broschyrer i brevlådan om hur vi ska förbereda oss på krig. På ICA har de extrapris på knäckebröd. Min mormor, som lärde mig sy, sticka och virka, kommer inte längre ihåg något av det eller ens vem jag är. Jag går till tygaffären och köper resår.
Verkligheten är densamma, fast allt är lite vridet. Man fumlar ett tag, sen har man vant sig. Det surrealistiska blir det nya normala.
I början av höstterminen fick vi i uppdrag att arbeta med förgänglighet, och jag kom att tänka på de äppelfigurer min mamma och jag brukade göra när jag var liten. Det är ganska enkelt, man tar ett äpple, skär till ett ansikte i det och låter det ligga och torka till rynkiga gubbar och gummor.
Då lät vi dom ligga i fönstret, ovanför elementet, när jag gjorde dem nu satte jag dem på pinnar i skogen. Tanken var att de skulle ruttna och försvinna, kanske bli uppätna. Men de är kvar där än.
Det fotograferade äpplet vi ser i verket ”Återgång” genomgick den största förändringen, för trots förruttnelsen blev ansiktet bara gladare och gladare. Nu sitter det där, som ett lyckligt russin mitt i en skog där allt är dött och fruset.
För ett och ett halvt år sedan dog min hund plötsligt efter elva års vänskap. Jag tillbringade mycket tid av KGI till att bearbeta sorgen efter henne under året och i slutet på vårterminen släppte det lite grann, jag snubblade inte längre över tomrummet efter henne i allt jag gjorde. Jag har funnit ett nytt nöje i den förvridna vardagen, i det konstiga.
