Maria Kastberg
Jag har alltid varit på väg – i livet och i mitt måleri. Det finns en längtan att få landa, att komma fram. Samtidigt är själva rörelsen ett tillstånd med en stark dragningskraft. Jag tvekar att kliva av vägen, rädd för beslut som känns slutgiltiga, rädd för att fastna. Att vara på väg, att följa en linje, gå i en trappa – det spelar ingen roll, så länge jag fortsätter framåt.
Denna ambivalens genomsyrar mitt konstnärskap och placerar mig ofta i ett liminalt tillstånd – mellan längtan efter att landa och behovet av rörelse. Trappor och steg är ett återkommande motiv. Linjer används för att bygga formationer och rum, samt för att definiera både rörelse och gränser – de skiljer, förenar och öppnar upp för nya dimensioner.
I måleriet söker jag ofta svar på vad jag egentligen gör – letar paralleller till vetenskapliga fenomen, inom exempelvis fysik och fysiologi. Kanske lutar jag mig mot min bakgrund som ingenjör, som ett sätt att få syn på mig själv. Men snart dras jag tillbaka till en värld där allt inte behöver förklaras, där jag inte vill låta mig definieras av tydliga gränser.
Under hösten har jag arbetat med min egna utställning Oscillerande verkligheter, som öppnade i slutet på november i skolans galleri Katarina AP. Där fick linjens aspekter ta plats både filosofiskt och i praktiken, där jag ville förskjuta måleriets gränser utanför pappret. I rummet korsar linjerna varandra, spänner över ytor och sträcker sig över väggar och golv. I rummet installerades flaskor stående upp och ner, bland annat på en spegel placerad på ett podium. Genom dessa skapas en vågrörelse som spelar med idéer om balans och obalans. I de förslutna öppningarna på flaskorna finns också en linje – en gräns som drar sig mellan att släppa in eller hålla tillbaka.